Här hittar du intervjuer med intressanta personer som antingen arbetar som cirkelledare hos oss på ABF Stockholm eller på något annat sätt bidrar till folkbildning i samarbete med oss.

Hej Elin Sandström! Ditt fantastiska porträtt på Malala pryder omslaget på ABF Stockholms katalog i vår. Porträttet ingår i en serie som heter ’Sisterhood of Saints’. Vad inspirerade dig till serien?

– Jag har alltid varit intresserad av konsthistoria och religiös konst. Jag har själv inte någon spirituell tro men är väldigt intresserad av ikonporträtt och deras funktion i en enskild persons liv. Att ett porträtt på din vägg kan skänka trygghet, lugn och uppmana till goda handlingar i ditt liv. 2013 påbörjade jag den feministiska porträttserien Sisterhood Saints för att skapa en ny form av ikoner som precis som de traditionella kan skänka tröst, styrka eller mod åt sin betraktare.

Malala är stark förebild på så många olika sätt. Vad är en förebild för dig?

– En förebild är för mig den som vågar trots att den egentligen inte törs. Som vågar säga ifrån när världen är galen, eller människor behandlas illa och orätt. Greta Thunberg är en otrolig förebild. Hennes pondus, klokhet och tydlighet är en kraft utan like som jag tror kan leda till verklig förändring.

Kvinnorna du porträtterar har ju på olika sätt förändrat historiens gång. Vad är din uppmaning till alla som vill förändra världen?

– Våga. Var solidarisk. Var förbannad.

Hallå där Birgitta Pincott! I vår kommer du hålla en trumkurs för kvinnor på ABF Stockholm. Hur kommer det sig att du vill hålla en kurs för bara kvinnor?

– Jag vill att kvinnor ska våga göra något dom kanske drömt om, men aldrig vågat. Med bara kvinnor är det ingen som vill glänsa eller ta över.

Det känns som att det är många fler män än kvinnor som trummar. Vad tror du det beror på?

– I dag finns det väldigt många fler kvinnor som spelar trummor än när jag började som tonåring. Och dom är väldigt duktiga. Det är svårt att komma in i det manliga gänget, men det har nog blivit lättare för unga kvinnor idag. Sedan måste man som tjej vara väldigt bra för att anses lika bra som en kille – men det finns såklart undantag. Men har du inga kontakter är det ganska svårt, och män vill oftast spela med sina manliga kompisar.

Vad var det som inspirerade dig att börja spela i band?

– När jag var 14 år såg jag ett band på torget hemma i Nacka. Jag blev så inspirerad av trummisen i bandet, som visade sig var son till musikdirektören i Nacka musikskola. Sen lyckades jag få till trumlektioner med honom i musikskolan, och bara några månader senare träffade jag ett gäng tjejer i hemma i Nacka som spelade i band och behövde en trummis. Så började det.

Hej Kenneth Seremet! Du en av den svenska hiphopkulturens pionjärer och kommer hålla två kurser hos oss i vår om den svenska hiphopens historia. Hur togs hiphopen emot i Sverige när den kom?

– Den togs emot med en blandning av fascination och skepsis eftersom den uppfattades som en ghetto-kultur.

I kurskatalogen står det om din kurs står det att medierapporteringen förändrades i och med hiphopens inträde på den svenska musikscenen. På vilket sätt?

– De beskrev ungdomar som hade slutat slåss och börjat dansa istället, vilket såklart inte var sanning. Det hade aldrig skrivits om barn till invandrare i medier tidigare. Den rapporteringen tog fart med hiphopkulturen i början av 80-talet.

Hiphopen har vuxit sig till den bästsäljande genren i Sverige och resten av världen – vad betyder det för hiphopen. Är det bra eller dåligt?

– Det råder delade meningar om vad som ingår i begreppet ”hiphop” och hur kulturen har påverkat vår samtid. Men som samtidshistoriker och sprungen ur den första generationen hiphop, tror jag att den kommersiella utvecklingen har varit negativ för hiphopkulturen.