Som trettonåring kämpade sig Patricia Torres in i en boliviansk folkdansgrupp, gruppen la sedan ner men intresset hos Patricia, hennes syskon och vänner fanns kvar, de tjatade på sina föräldrar att de ville fortsätta att dansa, det var början på dansskolan som fick namnet Antawara Bolivia, det betyder stjärnan i gryningen. Farfadern i familjen som också var med och bildade föreningen kallade Patricia, hennes syskon och kompisar som dansade hans små stjärnor.

Redan från start fanns tanken om att från Sverige ge tillbaka till Bolivia, för pengarna de samlade in från uppträdanden byggde de en skola i El Alto, med grund- och yrkesutbildning. 1993 öppnade föreningen upp för fler än bara familj och vänner och över en natt fick de många fler medlemmar och större möjlighet att utvecklas och att visa Bolivias kulturella rikedom genom dansen.

Idag lär föreningen ut folkdanser från fler delar av Latinamerika, deltar på tävlingar och arrangerar föreställningar och när människorättsförsvararen Rigoberta Menchú vann Nobels fredspris var Antawara på plats i Oslo och uppträdde. Folkdansen CaporalesEn av danserna som Antawara lär ut  är Caporales, som härstammar från den afro-bolivianska dansen och musiken Saya, i dansen gestaltar mannen korpralen som överser slavarnas arbete, han bär hatt, höga stövlar och ibland en piska.  Patricia som är en av Antawaras många cirkelledare berättar att det finns en frihet i dansen, det finns rytmen och grundstegen, utöver det kan du göra i stort sett vad du vill. Redan från första dansstegen får cirkelledarna, barn och vuxna lära sig att ”jag kan inte” finns inte, du kanske inte kan just nu men du kommer att kunna säger Patricia och berättar hur viktigt det är att ha tillit och tidigt ge deltagarna ansvar.

Dansandet avstannade inte under pandemin utan uppträdena blev digitala, men nu när samhället öppnar upp igen kommer de förhoppningsvis synas på festivaler runtom i Stockholm igen.